Gör om, gör rätt

Skrivet 2011-10-17 Klockan 23:58:42

Jag är så missnöjd med mig själv. Jag känner mig som en känslosam tickande bomb som ska sprängas.

Jag gråter... varför? Jo för jag känner mig ful, fet och äcklig. Sant. Jag trivs inte i min kropp. Jag trivs inte med mina känslor. Jag trivs inte i närheten av folk. Jag trivs inte i ensamheten. Jag saknar gamla tider.
Och just nu spelar det ingen roll om jag har människor runt omkring mig som älskar mig och tycker att jag inte ska vara så hård mot mig själv, att jag duger precis som jag är och att det inte är någon som bryr sig hur jag ser ut, utom jag själv. Men det är just det som är grejen... trivs inte jag med mig själv, hur ska jag då kunna förstå att någon annan gör det? Jag vill inte att någon ska tycka om mig för den jag är nu, för det är inte såhär jag vill vara.
Jag vill inte ligga i sängen på kvällarna och gråta mig till sömns för att jag har ångest över hur jag ser ut eller hur jag ska vara mot folk. Jag känner inte igen mig själv ens, det här är inte jag.
Det är jobbigt att skriva det här också... för människor misstolkar. Människor tycker olika. Människor tycker det är patetiskt med folk som skriver att dom hatar sig själva. Människor får tycka. Människor är människor. Men alla är olika. Jag känner mig själv patetisk när jag skriver sånt här. Men det är bara... det är liksom stopp nu. Käppar i hjulet. Hål i båten. Jag är trött på den här människan JAG är. Jag vill vara den jag var för två tre år sedan. Jag kände mig mer levande och det kändes helt enkelt som att livet hade mer att erbjuda. Jag tackade ja till det som erbjöds. Nu händer det inget och händer något är jag för slö, för trött, för seg eller vad som helst för att tacka ja. Jag vill vara ute och umgås med mina vänner, jag VILL sitta på nävesta och prata med dessa underbara människor som finns här, trots att de flesta har flytt från kommunen för tillfället. Jag vill åka till ställen, jag vill upptäcka lite nya delar. Jag vill ha min Agnes. Jag skulle önska, om det var möjligt, att vi kunde ränna runt i mellösa och gunga på kompisgungan. Sova över hos varandra bara vi två och ligga och prata och skratta, åka runt på moppen, eller slänga choklad pudding på varandra. Jag kommer ihåg när jag åkte till västkusten en vecka eller två till västkusten med familjen och några släktingar/vänner, och vi pratade i telefon, jag och agnes alltså, och vi saknade varandra så mycket och vi sa det att vi måste åka till västkusten tillsammans nästa gång (nu har vi varit där och ja, det blev inte riktigt som vi kanske hoppts på i yngre dar) för det var inte alls roligt att vara där utan henne. Tror vi slog rekord i hur länge vi pratat i telefon då, blev ett par timmar i alla fall. Och då hade vi inte varit ifrån varandra många dagar inte. Vi spenderade nog nästan varje dag tillsammans på sommarloven och alla andra lov, vi var nog inte ifrån varandra om det absolut inte var något annat viktigt vi skulle göra. Nu kan det gå flera veckor, månader mellan att vi ses. Jag saknar henne, jag saknar dig Agnes!
Jag skulle, om det var möjligt, önska att det gick att återuppleva vissa stunder igen.

Jag är inte bara negativ, jag är faktiskt väldigt glad för att jag har vänner, familj och släkt som jag vet bryr sig. Ni är värda mer än guld. Älskar er hela högen ♥

Det är okej att känna att man inte alltid är på topp, det är okej att vara arg,ledsen eller känna sig som världens fulaste ibland. Det är okej att vilja vara ensam. Men nu har det gått för lång tid. Jag måste få en förändring på livet. Med start på mig själv. Min kropp och mitt inre. - Hjälp hur ska det gå?


Nu känns det lite bättre... phu! Ingen som behöver läsa egentligen, men ni kan ju vara nyfikna och tycka att det kan vara kul att läsa om en ovanligt vanlig chick... eller så skiter ni i det. (skulle ha stått högt upp egentligen)
Varnar redan nu för att det kan komma såna här inlägg lite titt som tätt... det är en period jag har såhär någon gång i oktober-november. hähä